Institutionen för organismbiologi

Hon avslöjar miljontals år gamla släktskap

Foto: Mikael Wallerstedt

Hon gjorde succé i Forskar Grand Prix 2012 när hon fikade med en mosslummer. Snart disputerar Stina Weststrand på växten vars rötter hon spårat världen över.
– Genom att ordna upp i naturens myller lär vi oss mer om livets utveckling, säger doktoranden i växtsystematik.

Att få ett gäng gymnasieelever att applådera och jubla över en vetenskaplig presentation är få forskare förunnat. Det lyckades dock Stina Weststrand med under 2012 års regionfinal av Forskar Grand Prix i Uppsala. Där fängslade hon både jury och åhörare med sin kreativa jakt på mosslummerns rötter. Bilden av när hon ringer upp en lummer och bestämmer träff på ett café är redan växthistoria.

– Jag gick och väntade på att det skulle komma någon liten pling, att jag skulle få en idé, men så tänkte jag ”åh nej, det kommer ingen, vad har jag gjort som anmälde mig till det här”, skrattar Stina Weststrand.

– Sen bara någon vecka innan så kom det där plinget ”så här ska jag göra, det här är roligt”.

Hon vann Uppsalatävlingen och gick till SM-final på rockklubben Debaser i Stockholm där hon knep andraplatsen. Framträdandena har gett mersmak och dessutom fått henne att fundera på vetenskapskommunikation som ett möjligt yrkesval.

– Den här delen av forskningen tycker jag är väldigt rolig. För några månader sen höll jag ett populärvetenskapligt föredrag på nyöppnade SciCafé på Hamncentralen. Det var en mysig miljö där folk satt och fikade samtidigt, det blev ett bra samtal. Frågorna handlade om allt från Linné till vad mosslummern kan användas till.

Den framförallt tropiska växten är en ganska vanlig prydnadsväxt och används också som traditionell medicinalväxt, berättar Stina Weststrand. Hennes intresse för mosslummern, vars vetenskapliga namn är Selaginella, väcktes under studierna på naturvetarprogrammet i biologi på Uppsala universitet. Av en slump hamnade hon på kursen ”Växternas evolution och mångfald” våren 2009. Läraren Petra Korall var engagerande och hade själv doktorerat på mosslumrar.

– Det kanske var mest att jag fastnade för Petra, skrattar Stina Weststrand. Det var så roligt att systematisera och gruppera växter. Och när jag bestämde mig för att doktorera inom växtsystematik hade jag sådan tur att Petra hade pengar till ett doktorandprojekt.

Stina Weststrands fokus har varit att undersöka hur mosslumrar kunnat hamna på alla jordens kontinenter. Har växtgruppen spridits via sina små sporer eller liftat med kontinenterna när superkontinenten Pangea började glida isär för nära 200 miljoner år sedan? Några nycklar till lösningen hoppas hon hitta i det material hon samlat in världen över.

– Första resan var till Ecuador hösten 2010 när jag började mina doktorandstudier. Där finns en hel hög med mosslumrar, de flesta i regnskogen och i molnskogen lite högre upp. Sen har jag varit i Australien och samlat in växter i Queensland.

Genom att jämföra DNA från olika organismer avslöjas hur nära släkt de är med varandra. Stina Weststrand visar ett släktträd på datorskärmen, ett myller av horisontella streck som förgrenar sig i en mängd undergrupper och fortsätter dela sig i det till synes oändliga.    

 – Spetsarna på alla grenar i trädet representerar en mosslummer. Där två grenar går ihop delar de en gemensam förfader. Det är samma princip som när vi människor gör släktträd över våra familjer.

DNA-teknik och molekylära studier har inte använts inom växtsystematiken i mer än drygt 25 år. Tidigare fick man framförallt förlita sig till hur organismer liknade varandra morfologiskt, det vill säga utseendemässigt. Många av de slutsatserna stämmer dock överens med DNA-analyser, säger Stina Weststrand.

– Fast det finns fall där DNA-sekvenserna säger något annat än morfologin och då blir det en konflikt. Då kan man behöva röra om i grytan och börja omvärdera släktskap. En organism kanske inte alls hör hemma i ett visst släkte och så småningom får den byta till ett helt nytt namn.

Själv har hon inte varit med om att döpa om växter men i sina studier av mosslumrar har hon upptäckt tidigare okända grupperingar. Forskargruppen under Petra Koralls ledning kommer att föreslå nya sätt att organisera grupper av mosslumrar utifrån insamlad data.

– Men vi har ju inte sett allt. Det finns säkert en massa, för vetenskapen, okända mosslumrar som kan hinna försvinna innan vi har hittat dem.

Vad driver dig i din forskning?

– Det finns en massa frågor om mosslumrarna som fortfarande behöver undersökas. Hur de har spridit sig över världen har till exempel ingen forskat på förut. Det är roligt att få vara med och lägga fler bitar till pusslet om livets utveckling, säger Stina Weststrand.

– Om man tänker på att allt liv har en gemensam förfader, ett gemensamt ursprung, så hänger ju allt ihop. Och växtsystematiken bidrar till den helhetsbilden.

Anneli Björkman

Fakta Stina Weststrand

Ålder: 27

Bor: Flogsta i Uppsala, men uppvuxen i Degerfors.

Gör på fritiden: Stickar väldigt mycket, speciellt koftor. Har sytt en del fruktkostymer till temafester, däribland en kokosnöt och en gurka. Sköter en kolonilott med några kompisar.

Spanar efter i naturen: Här runt Uppsala är det svårt att få se någon mosslummer för den enda art som finns i Sverige, dvärglummer, hittar man framförallt längre norrut. Men jag spanar naturligtvis på växter, särskilt när jag undervisar på kurserna ”Organismernas evolution och mångfald” och sommarkursen i floristik och faunistik.

Förebilder: När jag var yngre följde jag ofta med farmor ut i naturen. Vi plockade björnmossa och flätade till en matta som vi hade utanför dörren. En annan person som inspirerat mig är min biologilärare på gymnasiet i Degerfors, Tore Martinsson. Han tyckte jag skulle passa som forskare och peppade mig och två klasskompisar att delta i Unga Forskare med vårt slutprojekt. Faktiskt är vi alla tre doktorander nu.