66 miljoner år gammal katastrof påverkar fortfarande hajar

2018-08-06

För 66 miljoner år sedan utplånades en stor del av de hajsorter som fanns på Jorden. I deras ställe kunde en annan grupp i snabb fart träda fram, hundhajarna (Triakidae), som fortfarande tillsammans med andra närbesläktade grupper är de dominerande hajsorterna. Det visar en ny studie, där forskare från Evolution och utvecklingsbiologi (Uppsala Universitet) och University of New England har undersökt hundratals fossila hajtänder.

Artistisk rekonstruktion av livet i havet strax innan det stora massutdöendet. I bakgrunden ses en stor lamniform haj och en mosasaurie som båda föll offer för katastrofen. (Bilden är beskuren). Foto/bild: Julius Csotonyi

Nästan alla har vi väl hört talas om dinosauriernas utdöende för 66 miljoner år sedan, då en jättelik asteroid kraschlandade i Mexikanska golfen och spred förödelse över hela jorden. Många vet också att hajarna är en gammal djurgrupp som fanns redan på dinosauriernas tid. Men hur gick det då för hajarna på dinosauriernas domedag? De överlevde uppenbarligen, eftersom de fortfarande finns kvar, men påverkades de överhuvudtaget av den globala katastrofen? Forskare från Uppsala universitet och University of New England kan nu ge svar på frågan efter att ha studerat hundratals exemplar av det enda bevismaterial vi har: hajarnas tappade tänder.

Hajar är broskfiskar, vilket innebär att deras skelett består av brosk i stället för ben. Brosk bevaras sällan som fossil. Däremot fossiliseras hajarnas tänder utan problem - och eftersom de får nya tänder och tappar de gamla, livet genom, är fossila hajtänder mycket vanliga. Om vi synar nutida hajar i munnen finner vi att deras tänder ser rätt olika ut, delvis beroende på deras matvanor: en fiskätande haj har till exempel annorlunda tänder än en som specialiserar sig på att jaga sälar och sjölejon.

Forskarna var intresserade i variationen i hajtändernas form vid olika tidpunkter före och efter meteoritnedslaget, som ett mått på deras ekologiska diversitet. De ville också försöka förstå varför två närbesläktade grupper, de håbrandsartade hajarna (Lamniformes) som den berömda vithajen, och de gråhajsartade (Carcharhiniformes) som till exempel tigerhajen och hammarhajen, rönt så olika öden. Innan massutdöendet var lamniformerna den största hajgruppen, men nu finns det bara några få kvar och haven domineras av carcharhiniformer. För att utforska tändernas form på ett objektivt sätt använde forskarna geometrisk morfometri, en typ av matematisk formanalys.

Resultaten visar på tydliga förändringar i hajfaunans sammansättning efter katastrofen för 66 miljoner år sedan. Innan dess fanns det stora lamniforma hajar som mycket liknade dagens vithaj, fast de inte var särskilt nära släkt med den, och som sannolikt jagade dels dåtidens stora havsreptiler som till exempel svanödlor och mosasaurier, fiskar och dels ammoniter (skalförsedda bläckfiskar).

Dessa hajar försvann helt och hållet, tillsammans med havsreptilerna och ammoniterna, efter katastrofen. I deras ställe framträdde plötsligt en mängd carcharhiniforma hajar, framförallt så kallade hundhajar (Triakidae), som i dag lever på diverse mindre byten som exempelvis fiskar och blötdjur. Det här blev början på carcharhiniformernas globala segertåg, som har fortgått fram tills idag, trots att lamniformerna lyckats återetablera sig i rollen som topprovdjur. Dagens hajar lever fortfarande med sviterna av en katastrof för 66 miljoner år sedan.

Bazzi, M., Kear, B. P., Blom, H., Ahlberg, P. E., Campione, N. E. (2018). Static dental disparity and morphological turnover in sharks across the end-Cretaceous mass extinction. Current Biology, 2 augusti 2018, DOI: 10.1016/j.cub.2018.05.093

Elin Bäckström

Nyheter