Populärvetenskaplig presentation

Min forskning är till stor del knuten till en viss miljö: flora och vegetation i det afro-alpina bältet (ovanför 3500 meter) på Östafrikas höga berg, men handlar också om en flora över Etiopien och Eritrea och i viss utsträckning om medicinalväxter i Tanzania. Av dessa har bergen och floran fått större delen av min tid medan medicinalväxterna mest inneburit en inledande inventering i vissa områden. Men mitt intresse för växter i tropikerna och hur de används ledde till att jag introducerade ämnet Etnobotanik vid Uppsala Universitet.

Det var min mans, Olle Hedberg, forskningsområde som lockade mig till Afrika. Initialt rörde det sig om den inventering av floran i det alpina bältet, som han gjorde på alla de höga östafrikanska bergen, följd av en taxonomisk revision – en nödvändig förutsättning för all vidare växtforskning i området. Det var då jag kom i kontakt med honom och hans forskning och därmed kom att inrikta mig på växter och växtsamhällen i det alpina bältet och de olika forskningsprojekt de erbjuder.

Östafrika består till större delen av en högslätt på mellan 1000 och 2000 meters höjd. Över slätten reser sig ett antal från varandra isolerade höga berg, de flesta av vulkaniskt ursprung. Medan de omgivande slätterna till större delen består av olika typer av savann och torra tornsnårsamhällen, har bergen en starkt avvikande flora med bland annat en utpräglad vegetationszonering. Men någon trädgräns, som i andra delar av världen används som nedre gräns för det alpina bältet, har inte kunnat användas, eftersom de trädartade jättesenecior, som finns på de övre sluttningarna, på en del av bergen förekommer ända upp till den övre gränsen för fanerogamer.

Den afro-alpina vegetationen är berömd för sina märkliga livsformer, uppenbarligen en anpassning till det mycket speciella klimatet med ”sommar varje dag och vinter varje natt” året runt. Under dagen kan temperaturen gå upp till + 15ºC för att sedan falla till - 6ºC under natten.

Att forska om växter och vegetation på den här höjden innebär erfarenheter utöver det vanliga. Det ger också rika möjligheter att välja mellan olika forskningsområden, till exempel systematik, ekologi, biogeografi, fylogeografi och evolution, eller en kombination av dessa. Själv har jag tillsammans med min man ägnat mig åt flera av dem, vilket framgår av utdraget ur våra publikationslistor.

Av de fem livsformerna är arter av jättesenecior och jättelobelior mest iögonfallande med sina jättelika bladrosetter som slår ihop om natten och på så sätt skyddar skottsspetsen mot frost. Stammen med sina vattenledande organ skyddas hos Dendrosenecio keniodendron mot frosten av ett tjockt lager kvarsittande, nedhängande blad.

Ur evolutionssynpunkt är det fascinerande att exakt samma livsformer utvecklats i páramo-vegetationen på motsvarande höjd i Sydamerikas Ander. Men här är det andra släkten, Espeletia i Sydamerika visar slående likheter med jätteseneciorna i Afrika, bromeliacén Puya raimondii i Sydamerika liknar jättlobeliorna och tätt tuvade gräs av den typ som finns bland afroalpinerna finns också i Anderna. Även topografin är olika. Medan i Östafrika de höga bergen är isolerade toppar som reser sig från den omgivande slätten är Anderna i ekvatorsområdet ett komplex av bergskedjor, cordilleras, med toppar och kammar. Ett liknande landskap finner man också i Nya Guinea.

Likheter och skillnader mellan dessa tropisk-alpina regioner var anledningen till mitt samarbete med forskare i Tjeckien och Holland rörande ”Island biogeography of tropical alpine floras”, där vi analyserar effekten av geografisk distans mellan bergen och isoleringen av dem, jämför artrikedom och regional omsättning (regional turnover) och ser om vi kan finna några mönster i artutbredningen på höga berg under ekvatorn i Östafrika, Sydamerika och Nya Guinea. Resultatet publicerades 2013 och planer finns på att utvidga projektet till att inkludera även andra bergssystem och genom en fylogenetisk analys kunna påvisa vissa evolutionära mönster i de (tropisk)alpina floraområdena.

De arter som förekommer på de isolerade östafrikanska bergstopparna saknar ofta närbesläktade arter på bergens lägre sluttningar. De visar i stället släktskap med arter i norra tempererade zonen i Europa och/eller i Asien eller Sydafrika. Ibland visar det sig vara samma art. Genom tidiga korsningsförsök har vi t.ex. visat att Arabis alpina, som bl.a. finns i norra Europas och Asiens bergsområden och i Sverige förekommer bland annat i Lule Lappmark, är samma art som förekommer på upp till 4900 meters höjd på Mt Kenya. Andra forskare visar långt senare i en större studie att arten har sitt ursprungsområde i Asien och i tre olika grupper successivt migrerat till sina nuvarande utbredningsområden. Den biogeografiska och fylogeografiska forskningen har på senare år intensifierats, men hämmas av otillräcklig kunskap om variationen inom och mellan närbesläktade arter, vilket i sin tur innebär ett stort behov av taxonomisk forskning. Det är troligt att olika arter har mycket olika fylogeografiska historier. Vidare forskning inom olika släkten bör kunna lämna viktiga bidrag till kännedomen om den afro-alpina florans uppkomst och utveckling och till den geografiska isoleringens betydelse för artbildningen.

Den här forskningen har på senare år fått ökad aktualitet eftersom ekosystemen på hög nivå i tropikerna visat sig höra till de allra känsligaste globalt sett när det gäller klimatförändringar. Den är också viktig när det gäller vattenförsörjningen längre ner på sluttningarna och på slätterna för att skapa motivering för åtgärder som syftar till att begränsa befolkningstrycket. Därför har en avsevärd del av min verksamhet ägnats åt att med forskningen som bas göra insatser för att – så långt möjligt – skapa möjligheter att bevara den naturliga vegetationen.

Forskningen rörande biodiversiteten i de tropisk-alpina områdena förs vidare på institutioner i Europa och i tropikerna. Jag har därför påbörjat den krävande uppgiften att ta fram och bearbeta opublicerad information från fältstudierna i avsikt att göra den tillgänglig i digital form. Också fotografier, som samlats under olika expeditioner har visat sig värdefulla som basmaterial när det gäller att dokumentera ingrepp och förändringar i den naturliga vegetationen, vilket gör en genomgång och registrering angelägen.

Som huvudredaktör för ”Flora of Ethiopia and Eritrea” svarade jag i 29 år för projektet. Den finns nu sedan några år tillgänglig i bokformat. Önskemål om att göra den tillgänglig som nätversion framfördes tidigt men ansågs inte lämpligt att verkställa förrän den var komplett. En av mina uppgifter är nu att se till att den överförs i digital form, en inte helt okomplicerad process.